Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
145
Nej, det var roligast att först af alla fa
öfver-raska Jenny.
Han svängde om knuten på tullhuset. Men där
stötte han ändå ihop med en bekant, som han inte
kom förbi. Det var Rosman, lotsåldermannen, hans
gamle vän, som satt och sträckte på sig på den
grönmålade trädgårdssoffan utanför dörren.
»God dag på dig, Rosman, här har du mig
igen,» hälsade han och skrattade ett tyst och belåtet
skratt.
Rosman såg upp, hans långa ben kommo in
under soffan, som ville han resa sig, men blef så
öfverväldigad af häpnad, att han inte kom sig för,
och hans drag växlade för en hel räcka uttryck för
den gränslösaste bestörtning så hastigt, som det öfver
hufvud taget var möjligt i detta gamla orörliga
ansikte.
»Hvad fan i helvetet — är det inte rakt Sven
Nilsson?» brast det löst till sist och tobaksbussen
kom i en lång, elegant stråle farande tvärs öfver
brobänken. »Hvad för djäflarna... ?»
Så blef det då förklaringar och berättelser, så
kortfattadt som det nu kunde göras. Men när Sven
Nilsson kom i farten, tog det inte så hastigt stopp,
och hela den långa resan, skeppsbrottet och armen
och sjöförklaringen passerade revy för den stirrande
och perplexe gubben Rosman. Han var så glad,
10. — Legender ocJi berättelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
