Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
159
icke lisa nog i slagen och misshandeln, kommo
ännu andra —hamngrändernas råaste och smutsigaste
tillmälen, de gröfsta, de mest stinkande skymforden
från sjömansbordeller och krogslagsmål. Med ens
strömmade de ur hans mun, skummade de öfver
hans läppar, han berusade sig af dem, eggade sin
vildhet med dem, spydde dem omkring sig som för
att ytterligare med deras träck smutsa hvar vrå,
hvar tumsbredd i detta vanärade hem.
Nu teg Jenny. Ur hennes näsa flöt blod, och
hon var blind på högra ögat. Hon gled åt sidan,
längs bordkanten, ned på golfvet. Där låg hon
stilla som en död kropp, som man ingenting mera
kan göra något.
Men Sven Nilsson förmådde icke längre hejda
sig. Hans arm var nästan lam nu af alla slag, den
utdelat, men han lyfte sin fot, och han sparkade
henne — sparkade henne på hennes yppiga, lystna,
förbannade kropp med sina grofva, järnklackade
bäcksömsskor, sparkade och trampade henne som
ett vildt djur med sina hårda, pliggade lädersulor.
Så höll han plötsligt upp.
Han hörde, hur hon kved — tyst, stönande,
som en som man slår ihjäl.
Hans krafter voro slut — med ens märkte han,
att han var så trött, att benen knappast buro honom.
Han sökte efter en stol, han såg ingen i sin förvirring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
