Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
167
allt, förhoppningarna från väntans långa dagar och
nätter, de lyckliga drömmarna, hela framtiden själf
— förloradt i ett ögonblick och just då han trodde
sig hålla händerna kring det.
Ja, nu förstod han: att han förgäfves seglat alla
de långa, öde milen öfver de blåsiga vattnen, att
han aldrig skulle fa fira ned sina segel i en
vindstilla hamn och att hans sista långresa aldrig skulle
taga slut.
Så satt Sven Nilsson hela kvällen kvar på sin
stol vid fönstret, i dessa förbittrade och förgrämda
tankar, stel och mörk i sitt onda hjärtas vredgade
och förgiftade trots. Klockorna ringde igen,
människorna kommo tillbaka ut ur kyrkan, och
kyrkogården blef tom på nytt. Lägre och lägre kröp
solen ned bakom kyrkans tak, skuggorna blefvo
längre och tätare under träden och guldslantarna på
gångarna plockades upp en för en. Natten föll på,
en blå och genomskinlig försommarnatt, myggen
surrade i gardinerna, en uggla skrek till gång på
gång i den gamla asken vid gafveln, och
flädermössen slogo som regnstänk förbi rutan. Den heta,
ångande doften af syrenerna och narcisserna i
trädgården steg kvaf och tung in i rummet.
Och allt fortfarande var Jenny icke återkommen.
Men nu tänkte han icke längre därpå. Allting
var ju borta, förbi — för länge sedan. Det gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
