Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET 171
som allmänna åklagaren begärde strax efter barnets
födelse, för utrönande af mannens ansvarsskyldighet
i dess död, ledde ej heller till något fallande, då
det icke blef bevisadt, att han kände hustruns
tillstånd. Ej långt därefter kom skilsmässan till stånd.
Det var Rosman, som satt i gång förberedelserna
— själf var Sven Nilsson en lång tid framåt alltför
slött apatisk att kunna gripa ett initiativ — och den
gick lätt nog för sig, utan de långa omvägarna med
varning och skillnad till säng och säte. Saken var
ju känd och bevisad, det var otrohet i äktenskapet,
och svaranden gjorde inte ens ett försök att göra
undanflykter.
En enda gång återsåg Sven Nilsson sin hustru.
Det var vid rådstusessionen, vid utslagets fallande
inför rättens skrank, där hon stod blek och darrande,
ännu med spår i ansiktet efter slagen och sparkarna.
Men han gaf henne blott ett hastigt, trotsigt
ögonkast, stirrade därefter bara rakt in i rådstusalens
oljestrukna vägg och lämnade rummet utan en
hälsning eller en handtryckning.
Sedan var Jenny försvunnen från Osterhamns
horisont. Det sades, att hon farit ned till
Stockholm, där hon skulle ha fatt plats i en butik eller
något sådant. Det var modern, som påstod det,
men trots hennes myckna pladder hit och dit — än
de gröfsta beskyllningar mot dotterns vanärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
