Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
181
Det hade händt en gång, att kyrkoherden
förebrått honom därför. De hade mötts en dag nere
på tullbacken, och kyrkoherden hade harsklat sig
med påtaglig värdighet, beredd att taga tillfället i
akt. Det var också en vördnadsvärd herre,
kyrkoherden, med ett fyrkantigt, myndigt ansikte, hvars
runda kinder och rödbruna polisonger skvallrade om
hans härstamning ur sund och orädd bondras. Blicken
var sträng bakom glasögonen, och magen sköt fram
mellan rockslagen än bredare och mer förkrossande
än vanligt.
»Ja — hm — det var det — hm, hm — att vi
inte på länge fatt se Sven Nilsson i Herrens heliga
tempel — hm ...» började han.
Men han kom icke långt. Sven Nilsson afbröt
honom. Han var hvit af ilska.
»Dit — nej, du gubbe lilla, dit fa ni mig intel
Nej, för skock millioner djäflar...» — och han gick
på i en svada, som aldrig ville sluta, ösande ur sig
sina hädelser och svordomar, tills andan höll på att
stocka sig i halsen.
Prästen strammade samman. Ögonbrynen drogo
ihop sig i ett fruktansvärdt domedagsallvar.
Långsamt, värdigt började han knäppa sin röck, knapp
efter knapp — hans vanliga åtbörd för förtrytelse
och kallets majestät, vältaligt uttryckande den
frommes fasa för besmittelse. Här var syndafördärf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
