Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET 183
Där gingo de alla, de i Österhamn, som beskedliga
far i förskräckelse och tuktan under Gud Herrens och
hans utsedde tjänares styre och förmaningar. Han
ensam gjorde det inte. Han var kavat och höll
på sitt.
Han förstod nog, att Gud Herren gärna skulle
ha honom spak och botfärdig. Å, han förstod
nog hvarför...!
Presenten — men den fick han inte.
Gud Herren hade lurat honom en gång, och nu
lurade han själf Gud Herren tillbaka.
Och det var därför, Sven Nilsson skrattade så
styggt och öfvermodigt.
Men han hade inte kunnat låta bli att gå och
se på den där den låg, båten, med skrofvet redan
färdigt, insvept i ett par gamla säckar i ett hörn af
vedboden. Han fann den alldeles som han lämnat
den, och han tog den ut på backen för att damma
af den. Det var ett präktigt arbete. Tre rader
kanongluggar hade den som de stora fregatterna
förr i världen, och han beundrade sin egen
händighet, då han såg hur prydligt och nätt minsta småsak
blifvit gjord i den vackra, gula björken. I aktern
hade han skurit ett par lejon, som stodo på
bakbenen och höllo en sköld — nå, de voro mest lika
två lurfviga bandhundar, men man förstod ju, hvad
det skulle föreställa — och på skölden skulle skeppets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
