Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
201
aldrig gått ur det. Det var Jenny ändå — hans
Jenny...
Och som han stod där, vardt det honom efter
hand, som hade årens långa ström runnit baklänges
i sin fara, som var det kvinnan af de trettio mogna
somrarnas sunda skönhet, hvilken satt där igen vid
hans bord, alldeles så som hon suttit så många
gånger försinkad af sitt göra i spisen, medan han,
redan mätt, stigit upp och tackat öfver maten —
och som kunde han, om han ville, nästa minut gå
fram till henne och kela med henne med sin ovana,
en smula hårdhändta smeksamhet...
Och inom honom grep åter det där taget kring
hjärtat — det där som han inte visste hvad det
var — kramade det, som ville det krama tårar ur
det — något ljuft och smärtsamt på en gång, något
besynnerligt vekt, som gjorde ondt, som gick ett
gammalt ärr upp öfver ett sår.
Nu hade hon slutat att äta. Det var visst inte
mycket kvar på faten nu.
Han förstod, att nu tänkte hon gå ändå.
Hvart gick hon månne? Hem till modern? För
att bannas och skämmas ut och kanske i alla fall
bli visad bort? Eller upp i en hage utanför tullen
för att sofva under en buske i någon backe?
Kunde han verkligen låta henne gå så där?
Ja, inte kunde han låta henne stanna heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
