Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Hvad det var, som skett med honom, visste han
icke — om benådelse eller en yttersta
förödmjukelse ...
Visste bara, att det var skedt — och att hon,
som nu lutade sig till hvila däruppe, att hon skulle
aldrig komma att lämna honom mera.–
Han lyddes. Ännu hörde han hennes steg, som
gingo öfver golfvet. Men snart hördes de icke mera,
det blef stilla. Hon hade slumrat in.
Han tog sig öfver pannan och samlade tankarna.
Ja, han skulle också sofva nu. Han gick ut för att
rigla farstudörren för natten.
Därute låg trädgården stilla och mörkret stod
blått öfver kronorna. Staden sof. Blott från skaten
ljöd ännu dragspelets melankoliska och tröga
dansmelodi och någonstädes bakom ett plank en kattas
ängsliga jamande, men allt så långt borta, så
enformigt upprepadt, att själfva tystnaden däraf tycktes
ännu fullkomligare.
Ett ögonblick stannade han på kvisten. Han
söp in nattluftens svala friskhet. Nej, han kunde
nog inte fa sofva nu redan. Det var så mycket
som fyllde honom, så många tankar och intryck,
som trängdes i hjärnan. Han gick nedför trappan,
fram längs gången, ända till stättan öfver
kyrkogårdsmuren. Han steg öfver den.
Och han fortsatte att gå. Sanden knarrade lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
