Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
207
under stegen. Lofven rasslade och hviskade — det
var de tunga dropparna af nattdaggen, som runnö
nedför bladen, då den lätta brisen från sjön riste i
grenarna.
Han kunde icke stanna, måste beständigt bara
gå — det sprängde och sjöd i honom — detta som
snyftade och skrattade på en gång...
Nu stod han vid kyrkan. De hvita murarna
lyste i mörkret, men öfver takåsen stod himlen ännu
öppen och middagsblå nästan, med ett hvitt moln
ensamt vandrande öfver den skumma jordens sömn.
Vapenhusporten stod halföppen.
Det var barnen förstås, som slarfvat och glömt
att stänga, när de gått — och kyrkvaktaren hade
inte tänkt på att se efter, om det var gjordt.
Han tog i ringen och gläntade på den tunga,
svartstrukna ekdörren. Ingen var därinne.
I vapenhuset var mörkt, bara med ett matt
skimmer af guld ur ena hörnet, där det gamla katolska
altarskåpet stod undanstufvadt med Kristi pina i
midten och helige tolf män radade i dubbla räckor
vid dess sida. Från en stång ur väggen hängde
bårremmarnas svarta band ned öfver sandbehållaren,
som användes vid begrafningarna, och ett par tomma
tjärtunnor, som blifvit kvarstående sedan kyrktaket
ströks.
Han gjorde sig icke riktigt reda för, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
