Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
209
utan uppehåll, med svaga, skygga pip och en lätt
duns, då den lilla kroppen stötte mot en af de
förrädiska rutorna.
Öfverallt hade man lofvat. En krans af
blåklockor och guldvifvor var hängd kring lammets
hals, och pioner och pingstliljor hade stuckits i
kronornas tomma pipor och i tennhållarna på
orgelläktarns skrank, där ljusen brunno vid julottorna.
En stark lukt af säf och nyss brutet björklöf
blandade sig i den kyliga fukten från det gropiga
tegel-golfvet.
Sven Nilsson stod där och såg — med en
underlig känsla af tillfredsställelse, af trygghet nästan
vid att finna, allt som det varit förr — liksom man
känner, då man varit långt borta och kommer åter
till en plats, som man inte sett på länge.
Ljudlöst stilla rundt omkring ... Också den
vilsekomna fågeln hade upphört att flaxa och, trött
på sin lönlösa möda, slagit sig ned på Kristi lyfta
hand uppe på predikstolens himmel. Det var bara
kronorna som rörde sig — sakta vaggande, i en
likformig, gungande takt.
Det var en lång rad af dem, från den där största
närmast framme vid altaret, med dubbelörnen i toppen
öfver alla utskjutande klockor och blommor, ända
ned genom kyrkan, alla med små plåtar nederst,
som berättade om, hvilka de voro som skänkt dem.
14. — Legender oc/t berättelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
