Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Och han förstod icke, hvad denna afton skett
med honom — om nåd eller en yttersta
förödmjukelse.
Förnam bara, att han inte orkade längre att
trotsa och stå emot — kände bara en stor,
öfverväldigande längtan att ändtligen få ge upp egna
kraf, egna önskningar och egen vilja, sig själf helt
och hållet, och varda liten och ödmjuk inför det,
mot hvilket detta allt gällde så oändligt litet, var
så oändligt betydelselöst.
Och Gud Herren skulle få sin gåfva 1
Löftesgåfvan — ändtligen!
Ty nu kände han, att nu hade Herren ändå till
sist hållit sitt löfte, om det också inte blifvit på den
tid, han själf räknat ut. Hans sista långresa hade
blifvit längre och villsammare än han tänkt sig —
men den hade kommit till målet ändå.
I morgon, då folket gick ur kyrkan, skulle han
passa kyrkoherden vid sakristidörren och säga honom,
att han ville få lof att hänga sitt skepp därinne.
Men nej — å! — hellre nu, just nu! Medan det
var som varmast inom honom och hans hjärta som
fullast! Han var för het af ifver, tills i morgon
kunde han ej vänta. Men när folket då skulle träda
in för att höra förkunnas om undret af andens
utgjutelse i brinnande eld, skulle det vittna för dem
om att undrets tid ännu icke hört upp i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
