Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
aprilkyla, som aldrig ville ge med sig. På gatorna
var det tyst, vid det här laget sof man i staden.
Framfor honom låg torget i månsken, med släckta
lyktor, förstoradt i den ödsliga nattbelysningen, som
gaf allt ett drag af något ovant overkligt och kom
slaktarens igenslagna vagnstånd, redan framkördt till
morgondagens marknadskommers, att helt romantiskt
likna en öfvergifven zigenarkärra på en ändlös
pussta. En vindstöt ruskade ett ögonblick i den
risiga poppelraden framför rådhuset, och dä
grenarnas skuggor rörde på sig, krälade det på marken
som en stack ormar, då man petar i den med en
käpp.
Det var skönt ändå att komma ut i det fria.
Den där usla ventilationen uppe i kafét, som inte
fick ut cigarröken ...
Han kunde hafva lust att taga sig en promenad
— man behöfde sannerligen lufta ut.
I kväll fingo de andra verkligen själfva hjälpa
hem det där kräket Ahlstrand. Han hade gjort det
så många gånger förut... Hvad gjorde de nu också
så länge, att de ej kommo ned? Stodo väl förstås
igen och sade sina vanliga oanständigheter till Anna
och Berna — tossornal
Nu hörde han dem bråka i trappan. Ahlstrand
svor och murrade. Nej, han hade ingen lust att
göra sällskap. Han gick för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
