Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
undran öfver, hur oändligt långt borta de voro,
stjärnorna, hur oändligt vid rymden var, där de sutto,
och hur oändligt svårt det skulle vara för lille Adrian
att komma nära också den allra minsta ibland dem.
Den känslan, den undran hade sedan följt honom
hela hans lif. Då han blef äldre, kom den ju att
blifva af litet annat slag — inte den där rädslan
längre, men en slags oklar, pinsam förvissning om,
hur föga han själf och den värld, som var hans,
betydde mätt efter måtten af denna vida, aflägsna
rymd, hur alla ord och rop, som människorna sände
dit upp, måste fladdra ut i denna oändlighet och
sjunka tillbaka igen uttröttade som fåglar, som inga
kvistar hitta att hvila sig på, och hur han själf inför
dessa höga stjärnors ögon aldrig i evighet skulle
blifva något annat än lille Adrian.
Det var det individuellas begränsning och
maktlöshet, som i töckniga bilder stego upp i hans
medvetande och ängslade honom med den sjuka ängslan,
som hvar generation af ungdom känner till.
Det var honom något nedsättande, något
olidligt förringande i detta medvetande, det pinade
honom, som det skulle ha pinat honom att sitta med
de lägsta betygen i klassen, det fyllde honom med
en misstro, frätande hans tillförsikt och förlamande
hans handlingskraft, både mot egen och andras
förmåga af att häfda sin vilja och sina gärningar bland alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
