Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 223
påträngande vanskligheter, och då han ibland — i
festsalen på skolans högtidsdagar, i böckerna, i
tidningsspalterna — hörde prisas det mänskliga
framåtskridandet, människosnillets triumfer och tillvarons
allt rikare fullkomning, då hade han redan tidigt
vant sig att möta sådant med en tyst, vantrogen
fråga: hur vet man det? och hvad tjänar det till?
Stjärnornas blickar såg han ständigt riktade öfver
detta lif, som så högljudt förkunnade om sig själft,
hvad af ingen bevisning blef verifieradt, och under
dem blef allt så tomt larmande, så blottadt på
innebörd.
Så mognade hos honom till afgörande den
känsla af öfvergifvenhet, af hemlöshet i himmel och
på jord, den hopplösa pessimismen, som länge, i
ynglingens motsägelserika själslif, löpt jämsides med
nedärfd och inlärd förvissning om en världsplans
djupa meningsfullhet och en gudomlig försyns på
bästa sätt tillrättaställande varkunnsamhet. Han var
då sjutton år.
Hur ofta hade han inte stått under dessa samma
träd, under hvilka han just nu stod, med denna
stads, hans födelsestads, hus och gator sofvande
bakom sig i trygg och bekymmerslös ro — och
lutat hufvudet mot den stora poppelns bark i trött
uppgifvenhet efter timmar af alltför kräfvande grubbel
— och slagit med sin knutna hand däremot som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
