Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
blindt raseri — tills han sjunkit samman i gräset,
med ansiktet gömdt i händerna, som var det något
han velat slippa se, rädda sig ifrån...
Ty stjärneögonens rannsakan i hans själ, som
gaf denna skräckinjagande ångest och tunga
förtviflan — den gaf också något annat: en
föreställning om fordringar och kraf — fordringar och kraf,
som tycktes alltför tunga, alltför nedbrytande att
bära, men som måste bäras. Kraf att taga striden
upp mot denna ångest och denna förtviflan. Att
blifva dem öfvermäktig. Att blifva annat, blifva mer
än andra människor, de tanklösa, som ingenting visste
om, hur de bara drefvo som dun och hur slumpen
lät dem stiga eller falla, och dem, som visste det,
men gingo under genom den vetskapen. Att blifva
de okända fiendernas öfvervinnare — stjärnornas
besegrare.
Men hvad detta betydde, förstod han icke ännu.
Och när han, nu midt i sina studieårs hets och
oroliga pressning under intryck och idéer, ensam, skild
från hemmet i den aflägsna universitetsstaden,
genomlefde sin första svåra personliga upplefvelse, när den
kvinna, han älskat, sagt honom farväl för att välja
en annan med lättare och lyckligare själ, då rann
honom i sinnet en dikt — några strofer af Heine
— hvari han fann uttryck för all sin tunga
bitterhet, sitt förakt för människohjärtanas bräcklighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
