Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 233
Och i detsamma hejdade han sig, stannade,
öfverraskad, och lyfte på hatten:
»Nej se, är det Ellen, som är ute så här dags?»
Der var rektor Bermans adertonåriga dotter.
Han hade känt henne, ända sen hon var ett helt
litet pyre, och hon kallade honom farbror. De hade
alltid varit goda vänner.
Men Ellen föreföll icke särdeles trakterad af
mötet. Hon böjde stelt på hufvudet utan att räcka
handen och svarade på hans tilltal bara med ett
kort: »Ja.» Därpå måste hon dock hafva förstått,
att hon var skyldig något slags förklaring, och
tillade:
»Jag hade en så’n hufvudvärk, att jag fick lof
att gå ut ett slag och taga litet luft.»
Men tonen lät föga älskvärd och snarast som:
låt mig gå i fred.
Lektor Hellner hvisslade till helt tyst så att
hon ej hörde det. Så — ute på äfventyr! Kanske
ett möte ute vid »Goda Hopps-udden». Men han
förkastade genast den tanken. Flickan var ju
förlofvad med Knut Stenberg, häradshöfdingens son
och en af hans egna bästa lärjungar, och fastän
Knut nu låg i Uppsala, var det rent otänkbart, att
flickan under tiden skulle trösta sig med en annan
— så illa förtjusta de voro i hvarandra, efter allt
att döma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
