Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
smugit sig ut, utan att någon sett henne... Alla
sina småsaker hade hon lagt i ordning och städat i
sina lådor, och under tiden hade hon hört
småsyskonens jämna, lugna andedrag från rummet
bredvid. Till »Goda-Hopps-udden» ville hon gå, där
Knut och hon så ofta brukat sitta och se på månen
och läsa vers för hvarandra — och där skulle det
ske.. .
Och så hade farbror kommit.. .
»Ja, det var då tur, får jag säga. Stora flickan
och vara så dum! Inte hade jag trott Ellen om
det.»
Ellen teg och såg ned på sina händer. Där
lyste på den vänstra förlofningsringen i lampskenet
mot henne, blank och vacker och onött.
»Hvad skall jag då göra, farbror! Jag har ju
gjort så förfärligt orätt... Jag är ju — en — så’n
där — ryslig — människa... Ingen, ingen kan
förlåta mig ... Och när pappa far veta det...»
Åter bröt gråten upp i halsen.
Då var det lektorns tur att tala:
Nu skulle hon inte vara sjåpig. Hon hade gjort
en dumhet, och den fick hon nu äta upp, men inte
blef det bättre genom att göra en dumhet till. Och
farbror skulle nog se till att hjälpa henne. I morgon
dag skulle han själf gå och tala med rektorn, och
han anförtrodde henne, att det inte var alldeles utan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
