Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 243
att han brukade ha en viss tumme med folk. Sedan
fick man se till, hvad man kunde göra. Knut fick
rappa på med sin examen, så skulle man väl fa en
plats åt honom och de kunde gifta sig. För hon ville
ju gifta sig med honom?
»Ja, ja — det är ju bara för honom, som jag
finns till!»
Nå, skönt. Då skulle nog allt ordna sig. Nu
skulle hon gå hem och sofva snällt, och så skulle
farbror, som sagdt, ta hand om saken. — Han
hjälpte henne att resa sig och fa kappan på. Själf
drog han på sig pälsen och följde henne hem. Han
stod kvar på gatan så länge, att han hann se henne
lyckligt komma genom trädgården och in genom
porten. Han log igen för sig själf öfver den roll,
han spelat. Nå, mycket tack hade han inte fatt.
Det hade flickebarnet visst varit alltför upprördt för
att komma att tänka på.
Men när han återvände till sig genom de tomma,
månskenshvita gatorna, kom det om igen, som
refrängen i en kuplett, öfver hans läppar:
... und müssen sich doch betrüben
und gar zu Tode quälen ...
Ja, ja, de små människorna...
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
