Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 247
talade om färden som om en lustresa, naiv ännu
inför de närmaste månadernas allvar, gick in i detaljer
och skrattade lössläppt flera gånger — tills hon
måtte funnit, att det icke var fullt passande, och
kom med antydningar om, hur illa hon gjort och
hvilken sorg hon beredt föräldrarna.
Men allt hade gått så mycket bättre ändå, än
hon hade vågat tro — det återvände hon ständigt
till — och det var farbror hon hade att tacka därför
— den snälla, kära farbror!
Först när lektorn upplyste henne om, att han
hade femtiotre kriaböcker att gå igenom, tog hon
farväl och bröt upp.
Men det var inte sista gången, hon kom. Hon
kom ofta — än med mera blommor af dem, som
våren nu ändtligen började att bära, än bara för att
hälsa och språka ett slag, då hon gick förbi. Lektorn
var ibland besvärad af uppvaktningen, som stundom
kom olämpligt störande i allvarligare sysselsättningar,
men han hade ej hjärta att göra några påpekanden
i den vägen, och till slut fann han hvarje hennes
besök som en riktig högtidsstund, som han icke för
något pris ville vara af med.
Ja så, att han, när det gick alltför många
dagar mellan dem, kunde riktigt sitta och längta
och gå fram till fönstret för att speja, om han
inte skulle se någon, som kom nedför gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
