Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 249
gården och hjälpt Kerstin, kullan, som krattade löf,
då Kråkgårds-Lisa, ett gammalt svagsint fattighjon,
gått förbi utanför staketet, lallande och flaxande med
sina långa, magra armar. Hon hade vändt sig om och
sett efter henne, på en gång häftigt gripen af skräck
för hvad hon såg, då hon bakom sig hörde Kerstin,
som sade: »Ja, hon kan ha det, som hon har, Lisa,
för Gud har allt straffat henne, han, för all den synd,
som hon gjort.» Hon hade frusit till med ens, hon
visste inte, hvilken synd Kråkgårds-Lisa hade gjort,
och hon vågade inte fråga Kerstin därom, men den
tanken hade kommit för henne, att den kunde vara
densamma, som hon själf begått — och att Gud
skulle straffa henne själf... Och Kerstins hårda röst,
dess ton af förakt hade skrämt henne — skrämt
henne så, att den gjort ännu mera ondt, än själfva
det hon sagt.
»Farbror, kan det vara sant...?»
»Kära barn — inte!»
Hon var tyst en stund. Så tillade hon:
»Nej, jag tror det inte heller...»
Och därpå, lägre, blygt:
»För att jag tror, att det är som det står, att
Gud är kärleken.»
Men i detsamma slog hon upp ögonen och såg
på honom — med en barnslig fråga i blicken, som
ännu lyste af rädd undran:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
