Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 251
att han sagt, som han gjort, och förnekat sig
själf.
Ännu sedan hon gått, mindes han det och de
korta, barnsliga ord, hon hade talat. Ett och ett
kommo de för honom.
Gud är kärleken .. .
Detta hade hon sagt. Och han drog sig till
minnes, att det ej var första gången, dessa ord gått
öfver hennes läppar. De voro hennes stora visshet,
hennes säkraste tillflykt.
Hon hade en gång stått och fingrat på bilden
på hans skrifbord — den lilla siamesiska Buddha,
som troget följt honom genom åren.
»Hvad är det här för en gubbe, farbror?»
frågade hon.
»Det är Buddha,» hade han svarat.
Då började hon plötsligt att skratta.
»Buddha — så lustigt I»
»Hvarför tycker du det?»
Jo, därför att hennes bröder hade en
skolkamrat, som kallades så.
»Jaså. Hvarför det då?»
Det visste hon inte riktigt. Det var visst för
att han var så tjock.
»Men din Buddha är ju inte så tjock, far
bror...?» Hon tummade på bilden, respektlöst,
med ögonen glittrande af munterhet som åt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
