Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 267
han pressade dem mot sitt bröst — han förnam
närheten af hennes kropp ...
Och med ens — som en störtsjö, som slog upp
öfver hans hufvud — kom det åter öfver honom —
suset i hans öron, den töckniga dimman för ögonen,
darrningen, som gick som genom märgen i hans
benstomme. Det var, som om någonting inne i de
djupaste och skummaste gömslena i hans väsen,
någonting som i åratal legat fangsladt där, osedt, oanadt,
plötsligt bröt sönder väggarna omkring sig, lyfte sig
som ett hetsadt och våldsamt vidunder ur djupen,
stormade upp genom hans ådror och flämtade i hans
lungor. Han kände, hur hvar fiber i hans kropps
väfnader spratt till som för nålstick, hur smärtsamt
hvar muskel och sena spändes som fiolsträngar för
ett alltför hårdt grepp i skrufven, nästan till
bristning. Han kände, hur hon ville böja sitt ansikte åt
sidan, undan honom, men hans eget följde det, tryckte
sig mot det, sög sig fast därvid. Rusiga, vanvettiga
grepo hans händer kring hennes kropp, och fingrarna
började trefva, snabba, darrande, i hennes kläder.
Hon kämpade emot, hon vred sig under hans
pressning, tigande, vild af förskräckelse och vrede,
än åt den ena sidan, än åt den andra. Han kände
hennes korta, flämtande andedräkt mot sina kinder.
Till sist slog hon honom — med sin knutna hand
rakt i ansiktet. Då släppte han henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
