Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Hon ryggade, då hon kände sig fri. I nästa
sekund stod hon nere vid dörrposten, lutad däremot,
som toge hon stöd för att afvärja ett nytt anfall,
ännu med händerna hårdt knutna. I ögonen brunno
skarpa, hatfulla flammor, och mellan hennes halföppna
läppar såg han tandraderna pressade mot hvarandra
som färdiga till bett.
»Å fy — å fy, fy, fy . ..!»
De korta stafvelserna stöttes fram med en
förtviflad, förbittrad, af vämjelse och vrede skälfvande
röst, upprepade gång på gång, träffande honom som
kastade stenar. Så flydde hon — han hörde, hur
hon sprang nedför trappan, öfver förstugan, ut genom
porten, som föll igen bakom henne med en hård
skräll. Hennes steg knarrade på trädgårdsgångens
frusna sand — hon sprang alltjämt... Därefter dogo
de bort. Det blef tyst.
Då blef han plötsligt åter kall — så kall, att han
förnam fingertopparna som is och allt blod borta i
kinderna. Kall och lugn, med hjärnan arbetande
så regleradt och säkert som alltid — så kall och
lugn som man blott blir, då man vet, att man spelat
ut ett kort, hvarpå man förlorat hela sin insats.
Den fasta mark, på hvilken han stått, hade
plötsligt sprängts i stycken under hans fötter för
våldsamheten af en oväntad explosion. Han såg det
klart alltsammans, bedömde i ett ögonblick, hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
