Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Alla dödas dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Hon stannade framför honom och såg på honom.
Hon hade ett förvissnadt, hopskrumpet gumansikte,
öfverrispadt med streck och rynkor, till hälften
insjunket i det stora, bruna hucklet. Men i dess
skugga stucko ett par hvassa blickar ur hårda, skarpa
pupiller.
»Onda, onda voro de emot mig, människorna,»
sade hon, utan att han tilltalat henne och utan att
tänka på, att det var till en främling, hon talade,
»onda och hårda. I hela mitt lif, min herre.
Människorna äro onda, min herre. Men man skall vara
barmhärtig mot dem, då de äro döda... Och då
man inte har något annat...»
Hon hade talat till honom, likgiltig för om han
förstod henne eller förvånade sig öfver henne, så
som man ibland talar till sig själf eller till ett dödt
föremål af en slump fördt i ens väg, kanske utan
att hon själf en gång visste att hon gjort det. Hon
höll sina tunna och knotiga händer i deras trasiga
trådvantar gömda under slängkappan, men där de
skymtade genom sprundet, såg han, hur fingrarna
oupphörligt famlade framåt i en hjälplös, trefvande
rörelse.
Så vände hon sig om och fortsatte att gå —
böjd och liten och gammal. Axlarna vickade och
skakade, händerna trefvade och famlade. Från graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
