Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På sidoma 196—247 at’ arbetet meddelar Cygnaeus härefter
nyssnämnda treune skrilvelser al’ okänd hand. daterade hösten 1702
och utgörande „några utgjutelser om det svenskt-polska kriget1’,
äfvensom fortsättningen af den afbrntna brefvexlingen mellan
Ludvig XIV och markis de Torcy samt envoyén markis de Bonac.
Dessa sistnämnda bref äro daterade under de fem första månaderna
af är 17(>I och beledsagas af Cygnaeus endast med korta historiska
anmärkningar i form af noter till texten. Efter det Cygnaeus
af-tryckt sistnämnda bref yttrar han som följer:
På detta ställe afbrytes den diplomatiska korrespondensen
ännu en gång, men nu för att icke vidtaga mer i det af oss
begagnade manuskriptet. För utgifvarens meddelanden sättes således,
hvad denna skriftvexling beträffar, en oöfverstiglig gräns, ej
blott för ögonblicket, men sannolikt för alltid. Ty skarpt
uppreser sig en sådan äfven för det dristiga hopp, han stundom
vågat hylla att under blidare tider och förhållanden, på det
enda ställe, der en fortsatt och förökad upplysning angående de
tuositet stegras derat, att han nästan alltid utvalde till
experimen-talfalt for sina segervinningar valplatser och förhållanden, på och
under hvilka hvarje annan anförare, som icke hade hänförts af Carls
allt trotsande lejonmod och ej egt att föra den tappraste armé i
verlden, skulle trott sig rusa till oundviklig undergång. Bedan från
slagfältet vid Narva skrifver Carl Cronstedt, som sedermera sjelf
röjde icke vanliga anlag att krossa fiendtliga ben etc., att man icke
kunde annat se, än att livart svenskt ben skulle blifva der
forderf-vadt. (Se Handkr rör. Scand. Hist.) Men ju större Carl XII visade
sig uti att öfvervinna alla de svårigheter, dem menniskor och
naturen kunde kastaf för hans segerfart. desto alldagligare var den
förmåga, han ådagalade uti att draga resultater at’ sin segervinning,
att genom en gemensam plan kombinera sitt nästa slagfnlr med det,
pä hvilket han segrande — stannade. Hvarje segerdag var for
honom redan ett isoleradt helt, en fulländad period utan morgondag,
ntan framtids-segrens ändamål; ej medel allenast, ett dagsverke, ej
ett framsteg till ett bestämdt fjerran. mot hvilket hjelten bryter sig
väg med svärdet. Dertör är Voltaires verldsbekanta påstående, att
Carl XII icke var någon Alexander, men skulle varit den ypperste
soldat i Alexanders armé, vida mer än en epigrammatisk qvickliet:
det är en sanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
