Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungens person, med titel: „Portrait du Roy de Sitéde\ iled
anledning af denna sistnämnda teckning j^ttrar Cygnaeus:
Vi funno ingen uppgift angående tecknaren af detta porträtt,
hvilket vi kopierat här, einedan det lemnar några mindre kända
drag till totalbilden af den underbara karakter, det söker
framställa. Huru djup och mäktig måste ej den inre kraft hafva
varit, hvilken framträdande så flärdlös, så nästan barnsligt
okonstlad i det yttre som hos Carl XII, kunde äfven på nära häll
väcka en så obegränsad beundran till och med hos män, de der
afgåfvo rapporter till (.serenissima1’ högheter och öfverallt
annorstädes på den tiden voro vittnen till den pomp och ståt, i
hvars glans allenast furstlig storhet ansåg sig värdigt återspeglas!
Och tidernas afstånd har ej förmått vrida ur led en enda sena
af denna koncentrerade imponerande kraft. Den bröts ej af
kulan, hvars glöd i höstnattens mörker mordbrännande
härjade detta bjeltehufvud, hvari en så djerf, fastän trång, krets
af idéer med kopparband fastiiölls. *) Carl XII var en Sven
Du/va ibland konungar. Men ju närmare tanken än i dag
söker tränga fram till denna koloss, dess mera känner man sig
gripen af samma sensationer, som väckas i närheten af
naturens stora makter. De hafva det gemensamt med hvarandra,
att, om det än gällde att pröfva krafterna emot en hel
verlds-del, beräkna de lika litet motståndet, som om detta skulle
uppträda i gestalten af det bräckligaste ting i naturen. Och äfven
under deras skenbara lugn känner man att båda leka i sitt för
ögonblicket bundna djup med storm eller lågor, men alltid med
förstöring. — När ett lätt sönderbrutet menniskobarn mot
soluppgången krälat upp till Ätnas spets, ser man, fastän den i
dvala sänkta jätten endast samlar krafter till nya eruptioner och
ej låter dessa rycka fram ännu, en skugga kastad öfver hela
den herrliga ön, som ligger vid kolossens fot liksom bedjande,
att den ej måtte deraf förkrossas. Den, som skrifver dessa
*) Jemhufvudet kallades, såsom bekant är, Carl XII af
tur-karne, hvilkas barbariska eukelhet kände sig underbart dragen till
den svenske hjeltens civiliserade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
