Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Endast på en förändring i sjelfva dödsmetoden hade han ej så
ringa anledning att då och då grubbla något. Om han halkade
under det dåd, hvars plan nu begynte tynga på hans hjerta,
var det ej på de ärans bäddar, dit tusen hade vid hans sida
fallit, han i sådant fall skulle sjunka ned. Han väntades då
ofelbart af en hedersplats, till hvars höjd hvarken han eller
någon af hans stridskamratar förr haft anledning att höja sina
blickar. Lyckades han ej att fälla sin kung, steg han sjelf på
schavotten; derpå kunde han ej tvifla och gjorde det ej heller.
Ännu i det sista allt afgörandc ögonblicket, då han den 13
Mars om morgonen gick öfver Norrbro för att utföra sitt värf,
greps hjelten, hvilken annars alltid, när rätta stunden var inne,
ej mera visste, hvad tvekan ville säga, af öfverväldigande oro.
När han der träffade sin gamla tappre stridskamrat Ehrnrooth,
hvilken ingen lust hade att följa med på detta v&deliga tåg,
tryckte Adlercreutz häftigt hans hand, och sade: rDu vet att
jag gått i elden förr också och att jag gått dit oförfärad.’ Men
den här vägen är en helt annan. Och aldrig har jag känt mig
så till mods som nu”. Så talte han och gick sin väg.
Verlden känner och skall ej glömma, så länge hon står, hvart den
ledde. Snart var det ock förbi med oron, hvaraf Adlercreutz’
hjerta våldsamt häfdes, icke af fruktan, men af känslan, att han
ej nu var på sin äras raka stråt. Då han stod ansigte mot
ansigte framför den största fara, han hade trotsat, kunde trotsa,
när han så godt som ensam, en enskild man, stod mot
personifikationen af statens hela makt, då var hans hjelteblick åter
lugn, hans stämma sväfvade ej, hans blod svallade i sin vanliga
takt, liksom hade det blott gällt att gå emot döden, som ur
tusen gevär och i mångtusen bajonetter sökte en stråt till hans
barm. Han hade känt igen sig sjelf, och då han med väldig
röst ropade: det år jag som befaller i dag ’. kände alla, som
hörde ropet, medvetslöst i sitt innersta, att Adlercreutz talade
sannt, att han befallde öfver ögonblicket, hvaraf Sveriges öde
och hans, hvilken dittills trott sig befalla deröfver,
oåterkalleligen afgjordes. Och Adlercreutz har prisats för detta sitt
ingrepp i ödets skickelser; skall evigt prisas derför. Min mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
