Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt.
Ditt lif jag ryckte fordom undan döden;
Skall jag dig kunna hägna ock emot
Roffåglarne, som omkring dig slå neder?
Det kan bli svårt; ja svårare ån störta
Den, som förtrampat allt och allt vill värna.
Med dig min själ förlorad ginge helt:
Du faster mig ännu vid menskligheten.
Nar jag din oskuld icke mer får se,
När jag din kärleks värma ej mer känner,
Då råder om mitt väsen endast hatet,
Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt,
Som från mitt folk och mig har röfvat allt.
(Hon går åt venster .
Scen IX.
Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen.
Krasinsky. Stenbock.
En gestalt å la Sarniel stryker, bortvänd, öfver scenen:
hunnen till dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen
åt Krasinsky. Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten,
men hejdar sig med beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot
en nedbränd kullfallen fura och stirrar med geväret i handen på
marken, men slår plötsligt upp ögat, då en solstråle fallit på hans
vapen.
Krasinsky. Se’n soleu bjuder sig till gäst här inne,
Är denna vildmark ej mer hem för mig.
Det var ej ljusets makter här jag sökte.
Ej deras spår förbrände denna mark,
Så att ett gräs derur väl aldrig skjuter.
Men hvad bekymra mig väl markens blomster
Och frukt? Ej der jag mina skördar skär.
De mogna vid en annan eld än dagens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
