Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som låter doek allt ondt befiäcka jorden,
Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat,
I svalget slukande den pligtförgätna,
Som älskat sonen af sin faders bödel. — —
Det var en villa af din syn, som ställde
Invid min sida Flemings son. Bekänn,
Skumögde gubbe, detta misstag, och
Jag vill förlåta dig den ångest, du
Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens
Kan kännas endast som en kärleksryckning. — — —
Du tiger. — Om du hade rätt ändock!
Hans vilda sorg, då jag bad honom hata
Claes Fleming, jag omsider börjar fatta.
Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat
Af dem, jag trodde älska mig i himlen.
Keni. I himlens salighet släcks jordens hat,
Och kärleken i jordens dunkla dalar
¡Som stjernans strålar upp till himlen blickar.
MotiUla. En kärlek såsom min lik afgrundslågan
Blott hädande emot Guds himmel sträfvar:
Ej Gud, ej menskor kunna den förlåta.
Kem. Nej, det är endast jag och det jag gjort,
För hvilka vägen till försoning stänges.
Matilda (missförstående hans mening).
Misströstar du, som blott mitt brott har yppat?
Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått!
För mig finns mer ej hem, ej anförvandter.
Ut måste jag i vida, vilda verlden!
Bäst vore att i närmsta fjärd få sjunka
Liksom en vindpust, barn af kafcets klippor.
Matilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvartåt hyddan
ligger. Kem qvarstannar grubblande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
