Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bak hvilket du den värsta nyhet stänger
Liksom ett skadedjur, att den ej lössläppt
Mitt lijerta sarga må. Du tror mig svag.
Har du ej än lärt känna mig dess bättre?
Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat
I fem och tjugu år. Du märka bordt
På derna tid, att jag mig hann bereda
Uppå det värsta. Menar du dig kunna
Uppsluka all det onda, du förnummit,
Liksom du orden qväft, som borde vitna
Om hvad som händt min Johan?
fjenaren. Jag vid Gud
Bedyrar, att ej till min kunskap kommit
Det ringaste om honom än.
Fru Ebba. Och detta
Du säger kallt, liksom du blott försäkrat,
Att du ej vet, hvarom i månen hviskas.
Har allt, livad meusklig känsla heter, skyggat
Tillbaka från den kalla, hårda jorden
Och trängt sig hop i moderskjertats värma?
Begärde detta kunskap om sin älskling
Af luftens vindar eller hafvets vågor,
De skulle finnas mera villiga
Att lyssna till dess önskan äu de menskor,
Af hvilka godt man väntar, då man dem
Bevisat godt. — —
Tjenaren. För första gången nu,
Högädla fru, jag måste önska, att
Jag ej så mycken godhet af er rönt:
Så otacksam jag då ej skulle tyckas
Stå inför er i denna stund.
Fru Ebaa. Förlåt,
Du trogne, gode tjenare, den orätt,
Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne.
Jag vet det väl, om du en droppe glädje
Mig kunde hemta, skulle du den söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
