Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej länge deraf nödgas göra missbruk.
Det vissa är, att hertigen, från hviiken
Som sändebud jag afgått har till eder,
Ej underlåter att i rikligt mått
Det öfvermått af omsorg vedergälla,
Hvaraf ni aktat värdig en person,
Som inför er hans egen föreställer.
Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger,
Skall hinna sätta sig på deras stränder,
För att ur lättad barm dra’ efter andan,
Förrän er nye buudsförvandt skall stå
Beredd att motta’ er och alla dem,
Ni dragit med er — med ett öppet handslag.
Ni vant er lita mest på egen styrka;
Men ni skall lära er, att hertig Carl,
Fast han er aktat värdig ett förbund,
Sjelf eger krafter nog att hvarje trots
Förnärmande hans höghet trampa neder;
Det må då yfvas högt på taggarne
Af kunga-kronan eller uti stoftet
Omkring en simpel riddarsporre hväsa.
Claes Fleming. Jag är för gammal att nu mera lära
Mig något synnerligen nytt. Dock tackar
Jag er för den förklaring, ni mig gaf,
Om huru stark sig anser hertig Carl,
Och hvad han tror sig kunna vedervåga.
Ett sändebud ju uppfylt allt, hvad man
Af honom någonsin begära kan,
När han sin herres rätta mening mäktat
Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats
Er kanske mer, än sjelf ni kunnat tänka;
Och derför bör ni lätt er sjelf förlåta,
Att minnet så af gammalt som af nytt,
Framkalladt genom mig uti ert sinne,
Har satt i svallning edra känslors ström,
Så att ur den uppvräktes ett och annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
