Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claes Fiemings tider (1851).
141
Tills den från sanden gled, och hon deri
Lik månskeusstrålen flöt mot vida hafvet.
Bengt Bonde. Lik henne var ju äfven du nu räddad.
JJexan. Jag trodde så och bar med lugnadt mod,
Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.
Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen
Rann blodig upp, den Svidja än ej viste.
Matilda slutligt slumrat stilla, och
Jag hade hjerta ej att hvilan störa.
Hon lemnades uppå en ladas stråbädd.
Men sjelf jag gick att spana öfver nejden,
Om ej ett menskligt väsende sig tedde,
Som kunde bistå oss. Och snart en gosse
Jag varsnade. Han sprang, liktom han jagats
Af vilda djur. Når mig han såg, sig reste
Hans hufvudhår — och re’n på afstånd ropte
Han under dödlig ångest: ^Arma moder,
Fly, fly så långt, som vägen räcker till!
Se’n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden
Hans rop i mina öron ljudit liksom
En evig själa-ringning för min dotter.
Bengt Bonde. O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?
Hexan. När gossen qvicknat vid, förtäljde han,
Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vitne
Dertill han varit uti herregården.
När bärande mitt barn Krasinsky hemkom,
Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde
Med vresig ton, hvar hans Matilda fanns?
Krasinsky log föraktligt, yttrande
Att han mig lemnat qvar på vägen, se’n
Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån
Att följa några ryttare, åt hvilka
Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming
Af vrede skummande befallte då
Polacken taga ur hans stall den springarn,
Som han fann bäst deri och återhemta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
