Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag henne dolde undan menskors blickar.
Af henne visste endast länge Hjort,
Som gaf Matildas tanke, ljas och ledning
Åt hennes lijerta. Men omsider möttes
Hon en gång af herr Johan invid stranden,
Dit städse hennes håg och längtan gingo,
Och dit jag derför nödgats följa henne.
Ej den bekantskapen mig gjorde nöje.
Men Johan var dock menlös som hon sjelf,
Och han var hennes — bror. Jag kunde ej
Förmena dessa barn att se hvarandra.
Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde
Uti sitt glädjelösa, arma lif.
Dessutom trodde jag, att hennes känsla
Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten.
Jag visste ej befara, att den rena
Naturens röster skulle missförstå.
Och af hans broderskärlek hoppades
Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.
Bengt Bonde. Dold var för båda ej blott deras slägtskap,
Men bon ej visste ens, att hon åt sonen
Af Fleming egnade sin ömma känsla.
Hexan. Det var nödvändigt: annars skulle hon
Med fasa stött sin broder långt ifrån sig.
Hon, som var kärlek blott mot hela verlden,
Allt, livad af hat i hennes väsen kunde
Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming.
Hon honom hata lärt uti sitt hem. — —
Bengt Bonde. Sitt andra och sitt tredje hem.
Hexan. Det första
Ur hennes själ ren längesedan bleknat.
Bengt Bonde. Dess minnen vakna nu som bäst måhända
På nytt deri.
Hexan. Det vore mera rysligt,
Än jag ens tänka vågar — jag, som dock
Ej skyggat har för livad, som rysligt synts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
