Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bonde. Kora till mitt bröst, du olycksfödde man,
Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar.
Ye! öfver mig, jag usla stoft, som vågat
En annans tjenare förmätet döma
Och icke domen sparat har åt Honom,
Som rättvist dömer och–––––-
Kem (sprittande upp med iörskräckelse).
Som rättvisst dömer!
Bengt Bonde. Men ock barmhertigt. Han dina arma själ
Ifrån förtviflan rädde mildt. — Farväl!
(Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat).
Kem. För denna ljusskymt i en ändlös natt
Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat.
Min varning bortskjöt Fleming med förakt,
Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden,
Som endast lidit det, sora Fleming gjort,
Han kände i sin själ, alt godt jag menat
Och blef ett eko af din nådes röst.
(Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder).
Der nalkas en, som kan om lycka tala,
Om hem, om vänner, hvilka akta honom.
Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel,
Som tärt det innersta utaf hans lifsrot.
O! Skulle jag som han mig slutit in
I tankens rika, fria verld och aldrig
På handlingarnes hala is gått vilse,
Jag ej behöfde fly den lycklige —
Och ej den olycksfullaste af alla,
Om någon tillflyktsort än funnes till,
Som kunde dölja Kern för honom sjelf.
(Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom).
Scen VII.
Daniel Hjort. Han viker undan för mig, äfven han.––––
Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
