Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur mjxket du dock kade att förlåta.
Mer blid du är än sjelfva vårens sol:
Så länge töcknet hänger sig deröfver,
Hon ler ej ljust. Men du af huldhet strålar,
Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.
Fru Ebba. Du står ju för mig uti vänlig klarhet.
Igenom den ej tränger sorgens töcken.
Matilda. Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott
Emot den glada gryning, du förlorat
För min skull, moder! — För oss båda den
Har bleknat bort uti ett fängsels mörker.
(Hon utbrister i gråt och kastar sig i fru Ebbas armar’.
Fru Ebba. Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat
Långt mer än jag. Din gryning släcktes ju,
Då sjelf du stod ännu i morgonglansen.
Hvad helst jag mist, för min förlust dock gafs
Ersättning uti dig. Men tom är platsen,
Som fylldes upp af den, du sörjer nu.
Matilda. Ej mina tårar äro endast sorgens.
Som strömmarne uti min hembygd rinna
Tillhop ur många källor, ej allenast
Från öde fjäll och marker, men också
Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen
Från sorgens dalar, möts af andra tårar,
Som strömma ifrån solbelysta nejder.
Fru Ebba. Hvar ligga dessa nejder?
Matilda. I ditt hjerta,
När jag mot det min panna luta får,
Då tycker jag, att engla-vingar höjas
Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta,
Och fläkta undan alla dystra tankar
Och liemta dit tillbaka flyktad frid.
Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit
Mot altar-runden, och välsignelsen
På en gång höjer själen upp mot himlen
Och fäster den igen med frid vid jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
