- Project Runeberg -  Samlade arbeten / 10. Poetiska arbeten. Fjerde bandet /
173

(1881-1892) Author: Fredrik Cygnæus With: Emil Nervander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Har lemnat öppen, smyger samma längtan,

Liksom en suck från nära kyrkogården,

Der sorgerna i syskonsäng sig hvila,

Intränger i den blomsterklädda kyrkan.

Sändebudet. Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma,
Hvars rot i grafveu bor och bidar kronan,

Som dit skall sjunka, kanske iDnan qvällen.

Matilda. Ni har väl ofta sett den blomman vissna?
Sändebudet. Hvar finns den dödlige, som det ej skådat?

Men mer än mångens blef min lott dock sådan.

Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan
En djupt tryckt grafskrift öfver dessa blommor.

Matilda. Jag nog af sorgen pröfvat för att veta,

Att han till sällskap ensamhet blott älskar.

När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe
Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.

(Hon vänder sig om för att gå).
Sändebudet (för sig sjelf). Sentimentala fraser tyckas icke
Här taga skruf. Men frestom annorlunda!

Han går raskt efter Matilda, fattar liennes hand och förer
henne tillbaka.

Du får ej lemna mig så ensam här

Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat.

Du måste gifva dem ditt eget sällskap
Och dina egna sorger än dertill.

Det lika ljuft som sällsamt är att se
En flicka bära manligt det, hvarunder
En man så ofta dignar ned i vanmakt.

Matilda. Att bära sorger miDSt man kan sig lära
Af mig, som spökrädd ängslas icke blott,

Då hä’n de gått, men äfven, när på afstånd,

Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.

Sändebudet. Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka
Sig röjer i att förekomma faran,

Fast hon den trotsa kan, när den är nära.

Vi männer sörja blott, hvad vi förlorat;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:52:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cygnarb/10/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free