Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen VI.
Sabelfana.
Sedan hertigens slup, hvilken han med bistra blickar följt,
atlägsnat sig, kastar ban sig med häftighet på marken.
Ha! Andtligt får jag famna dig, du jord,
På hvilken mina tappra fäder blödt
Och der min moder gjutit sina tårar.
Du är densamma än, som du har varit:
Den enda trogna i en verld, der sveket
Liksom den toma luften sveper allt.
Låt mig min heta panna svalka få
Mot daggens svala perlor på din panna.
(Han. står upp).
Du är så lugn liksom de tusen grafvar,
Hvari du gömmer dina fallna söner,
Förbytt dig sjelf uti en enda graf.
Jag annars ville gjuta i ditt hröst
De vilda flammor, som mitt hjerta fräta.
Om dem du drucke, skakad blefve du,
Som jorden bäfvar i den heta södern,
Och härjande du skulle återkasta
De lågor, dem du sugit ur min barm.
Du skulle sluka dem, som nu dig trampa
Med steg, förtyngda utaf brott och laster.
En domedag det blefve, enkom skickad
På dem, som ej förtjena att få anstånd,
Till dess att domen faller öfver alla.
Och jag? Jag finge skåda denna stora
Plättvisans dag och känna en gång lugn
Och glädja mig deråt, att rätt blir skipad
Åtminstone af jorden, fast på henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
