Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är det blott derför, att omätligt rum
Behöfs för allt, som der skall taga plats,
Då vår förhoppning, väckt af vårens solar,
Till verkligheter blir förbytt af sommarn.
Med kvilket stolt förakt ej kunna vi
Se ned på stundens arma nådehjon,
Som, der han går förbi dem, sträcka ut
En hand af det förflutna halft förlamad
Att nådegåfvor tigga sig af stunden!
Framtiden är den tid, som tillhör oss.
Och hvad är stunden med sitt korta Iif,
Hvad det förflutnas stoftuppfyllda likrum,
Med några tusen döda år befolkadt,
Emot vår tid, mot framtiden, för hvilken,
Blott evighetens eget längdmått passar!
Johan. Rätt så, Petrosa! Hvad du sade nu
Ett eko är af ropen i min själ,
Dem dag och natt jag ljudligen förnimmer,
Men andra endast sympatetiskt fatta.
Det måste ligga sanning i de röster,
Som sitt orakelspråk förkunna ur
En kungligt danad själs Dodonadjup.
Hvi skulle annars då ett barn af stoftet
Som du, Petrosa, utaf dem bli gripet
Så väldigt, att i gudaklarhet framstår
Det, bvarom ej en aning ens kan väckas
Förutom i dens granskap, hvilken invigd
För stora syften leder dit allt folk?
Petrosa. Hur vet ers höghet, att ni blifvit korad
Att föra ut så märkeliga ting?
Johan. Hur jag det vet! Spörj solen, då hon stiger
På österns berg att kasta öfverända
Det nattens rike, hon är sänd att kufva,
Spörj henne, hvi hon är så viss att segra!
Spörj våren, om han vet, hvarför han kommer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
