Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att ärfda kronors bleka aftonglans
I härlighet kan täfla med en glans
Af morgonstrålar gjuten kring den krona,
Hvars anor äro endast dens förtjenster
Och konungsliga mod, som henne först
Förbytt ifrån en klump af guld, hvaraf
En leksak kunnat smidas lika lätt,
Och invigt henne till symbol af sin
Förlofning med all jordisk makt och ära. —
Förlåt, ers höghet, att jag vågat hysa
En tanke, som ni sannolikt ej gillar.
Johan. Det var en präktig tanke, min Petrosa.
Med glädje ser jag, att blott missförstånd
Min ledsnad vållat, och att du har fattat
Den ställning, som tillkommer mig i tiden,
Så stort, jag sjelf bör derom våga tänka,
Då jag har mod att mig bereda henne.
Men om jag vänder mig till franska kungen
Och helsar honom först bland alla såsom
Den förste ibland likar, sker det derför,
Att, fastän tusenåra skuggor falla
Ren på hans krona, stiger likväl upp
Till henne från det franska folkets hjerta
En oförgänglig ungdomskraft, som manar
Allt, hvad i framtidsgrund vill djupt slå rot,
Att af den franska kronan söka styrka.
Och derför sträckte äfven framtidsmannen,
Min store fader, så begärligt handen
Åt Galliens kung till ömsesidig vänskap.
Petrosa. Kung Erik, följande också exemplet,
Likväl ers höghet redan förekommit.
Johan. Det är hans lott att hinna framför mig
I allt, hvartill på utnött stråt man kommer;
Min bana, den jag bryta måste sjelf,
Erfordrar tid, och tiden visa skall,
Hvem som vid målet qvarstår längre hunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
