Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock ej om hoppet — om förlust och strid
Naturens hjerta aningsfullt nu drömmer.
Men denna sorg en flyktig molnfläck blott
Är på. den eviga naturens änne:
Den skall gå bort, som hennes vår har gått,
Och nya vårar vänta åter henne.
Du arma hjerta, som förstenadt står,
En grafvård öfver dina blommor döda,
Du glädje ej begäre mer och vår,
Men att din sista droppe må förblöda.
Sabelfana har emellertid närmat sig Karin och stannat, utan
att hon det bemärkt, blickande med djupt vemod på henne
Sabelfana. Sitt kretslopp årets tider raskt fullbordat
I edert hjerta, Karin, och i mitt.
Dertill behöfs ock ganska litet: ställ
Emellan hjertats vår och höst blott något
Så obetydligt som vår lyckas graf,
Och mellan båda slagen är en brygga,
Hvarunder sommarns lif förrinner spårlöst.
Karin (sedan hon tvekande stirrat på honom, springer upp och
slår sina armar med häftighet kring honom.
Ha, det är du, min ungdomsvän, min endei
Sabelfana (sätter sig, vemodigt leende).
Far icke fram så häftigt, Karin! — Hvem
Väl hade trott, då jag i forna dagar
Dig bar mot Kangasala-åsens höjd,
Och med din späda famn du omslöt mig,
Att dina armar skulle nästa gång
Så hårda kännas?
Karin. Det är längesedan
Vi klefvo upp gemensamt mot den höjden.
Sabelfana. Ja, det är så; och du har sedan stigit
Mot andra branter, ensam, långt från mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
