Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sabelfana (efter en paus, hvarander han söker öfverväldiga
sinnesrörelse).
En samvetsförebråelse mitt öga
Och mina läppar kanske mig besparat,
Då de ihärdigt dolt min rätta mening.
Jag hoppades måhända, att din eld
Ett högre lif i Johans skulle gjuta:
Ty jag förstod ej då — förstår ej än —
Hur den ej skulle hafva mod till allt,
Som hade mod att älska dig och blef
Så älskad, såsom han af dig tillbaka.–––––
Nu har han kastat sig uppå den punkt,
Der det att visa gäller, om han vågar
Ock något annat än med ord bedåra
En flicka oeh ett folk, som sig ha kastat
Med blindt förtroende uti hans armar.
Karin (med vild hänförelse).
Om han besviker Finland såsom mig,
Fins här en hand, för hvilken närmsta vägen
Är välbekant in i hans falska bjerta:
Hon ej förfela skall den kända stråten.
Sabelfana. Den hand, som lenast honom smekte förr?
Karin. Densamma!
Sabelfana. Hon är dertill allt för vek.
I fall hans straff från annat håll ej drabbar,
I tid och evighet han blir ostraffad.
Karin. Den, som får lefva, skall det äfven se.
Sabelfana. Den, som vill dö, skall det väl också göra.
Men tiden lider, och ej menskan blott.
Vi måste skiljas. Om ej mer vi råkas,
En vänlig hand skall sträckas till ditt hägn —
Jag vågar icke säga ur min graf —
Men hvar helst döden mig ett hemvist unnar.
När det som varit och ej mer fins till,
Upplifvas för ditt minnes återblick,
Vänd den ej bort från mig, det dystra töcken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
