Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dions son.
Är det ditt allvar, gubbe? Är jag då
Så djupt re’n verkeligen falien, att
Du tror dig våga för mig hysa ömkan?
Du bör ej slösa dermed. Sannt är väl,
Att jag i saknad är af ganska mycket;
Men ditt medlidande det bör du spara
För egen räkning och kanske för deras,
Som gjort af dig — en grek, friboren född —
En fånge mera ömkansvärd måhända
Än den, till hvilkens boja du förnedrats.
Jag länge tegat. Men omsider bröts
Den dam, jag mäktigt satt för orden och
Behofvet att vid menskligbeten binda
De känslor, hvilka tumlat i mitt bröst,
Likt elementers strid, likt stormar, blixtar.
Min mening var ej, att du skulle höra
De ord, som tecknade blott några utkast
Af dessa hemska taflor, hvilka ristats
Med dolkens skärpa uppå själens grund.
Du var för mig ett menskligt väsen ej:
En fängslevägg, ett stenblock, kastadt på
Min frihets graf, för mig du syntes endast.
Rår jag väl för, att du har vetat af
De hugg, som tankens mejsel vårdslöst skurit?
Jag också ångrar nu ett ögonblick
Af vrede öfver din försäkran,
Att natten redan skridit långt för mig.
Man måste vara menska för att fatta,
Det natten ligger lik en orm, förqväfd,
Orörlig, iskall kring ett menskligt väsen,
Som smiddes — fullt af lif — uti dess ringar.
Den ormen skrider icke längre sjelf
Än fången, som han famnar medvetslöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
