Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fleming. Du kuunac dröja än och ord riock hålla.
Hexan. Nej, det var högsta tid.
Fleming. Jag dig förstår:
Du är väl trött vid lifvet.
Hexan. Ej jag nekar,
Att lifvet käns mig tnngt; men ej dess börda
Påskyndat mina steg till dig, Claes Fleming.
Fleming. Jag väntat minst med dig ett glädjens budskap.
Blott sådana ju vingar ge åt bärarn.
Hexan. Jag medför icke annat än du väntat —
Tills du tillbaka kan mig gifva det,
Ditt öfvermod har grymt ifrån mig röfvat.
Fleming. Din röst jas trodde redan blifvit hes
Att evigt sjunga om den nötta visan.
Hexan. Jag önskar ej, att välljudsrikt skall klinga
Min röst för den, jag hatar in i döden.
Fleming. Gör detta hat dig lycklig, unnar jag
Dig gerna denna tröst för hvad du mistat.
Hexan. Det gör mig ej till fylles.
Fleming. Hvad begär
Din harm ännu förutom detta?
Hexan. Hämd!
Fleming. Ej menskor hör det till att kräfva denna
Utaf en man, som städs blott fyllt sin pligt.
För Gud erkänner jag, att jag har syndat;
För kvarje annan står mitt hjerta rent.
Härefter följer resten af scenen från Hexans ord:
,,Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod“, ungefär
såsom det föreligger i tryck. Dock var slutet
annorlunda ursprungligen, i det att Matilda ej visade sig, ej
heller var det tal om henne mellan Fleming och Hexan,
hvilken senare efter Flemins död ropar ned åt folket
på borggården:
En blixt har slagit ned i denna borg!
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
