Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nens befriare, hafva förtjent vår afsky, men de dela ej det förakt, som jemte
hatet uppfyller oss mot den eländiga hop, hvars kameleonthud allt efter
stundens rådande ton bär än den ena än den andra färgen; som efter
omständigheterna äro de villigaste verktyg och samvetslösaste bedragare af alla
partier, och som med det heliga, hvilket de föra i munnen, drifva det
nedrigaste gäckeri, uppoffrande allt stort och godt åt sin egoism; på en gång
högmodiga och krypande, fräcka och arglistiga, grymma och lågt
smickrande, utan samvete och ära, endast hörsammande sin hersklystnad och
rofgirighet.
Emot den revolutionära fraktionen erbjödo sig tvänne utvägar till
räddning för konungen: den ena var, att han med förtroende skulle sluta
sig till de ädlare bland folkets vänner, till Armande Tonnére och Lafayette
samt det ännu stora antal, som den tiden tänkte lika redligt som de, men
kunde han ej dertill besluta sig, borde han med öppet våld nedslå det sig
uppresande folkväldet. Han valde den senare utvägen. Hans själ var full
af kärlek till sitt folk, men man gjorde honom misstänksam emot hans eget
hjerta. Förförd af dåliga örontasslare och uppretad öfver faktionisterne och
pöbelskarorne uti palats royal, dem han ej kunde åtskilja från sjelfva
nationen, återkallade han allt för ofta eller till intet gjorde på omvägar det, som
hans ädelmod medgifvit och uppväckte sålunda i stället för tacksamhet
misstanke och förbittring. Af hvarje hans misstag begagnade sig fienderna lika
djerft som slugt och gjorde brytningen med hvarje dag allt större. Det kunde
knapt väntas, att folket i en förderfvad hufvudstad, sedan det en gäng
brutit lydnadens band, genast skulle återvända till en laglig ordning. I första
glädjen tego likväl de vildare passionerna. Också arbetade Baillv, nu mera
af det allmänna förtroendet vald till mair i Paris, samt Lafayette, anförare
för den nyss skapade borgaremilicen, kraftigt mot detta onda. Snart skaffade
sig dock hatet och hämndlystnaden luft. Flera, hvilka ansågos för folkets
• •
liender, blefvo dess offer. Afven hungern dref de råa hoparne till
förbittring. Missväxt, regeringens likgiltighet och framför allt faktionschefemes
nedriga konster hade åstadkommit dyr tid. Statsrådet Foulon — han skall
hafva sagt, att franska folket är ett folk, som borde äta hö — och dennes
svärson Berthier, före detta intendent i Paris, på hvilka folkets hat i
synnerhet hvilade, undergingo en smädelig död. Förgäfves hade Necker,
återvändande likasom i triumf, förmått de för glada rörelser stämda sinnena att
besluta sig till allmän förlåtelse och försoning. Lidelsenia, ifrigt upptända
af bofvar, blossade åter upp. Nya mordgemingar — skändligen kallade man
dem handlingar af den höga folkjusticen — blefvo begångna.
Gréve-plat-sens mördare började gå djerfvare till väga: lyktpålame hotade. — (Man
brukade den tiden hänga upp på lyktpålame. Kardinal Beuri, Xapoleons
bigtfar, var hatad af folket, som ropade på gatan åt honom: ä la lanterne!,
dervid han frågade, om de derigenom skulle se klarare, och han fick
lefva). •—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
