Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bisättningen egde rum i den äldre lutherska kyrkan,
hvarest den högtidliga jordfästningen för sig gick påföljande
dag, den 11 Februari kl. 2 e. m.
På en katafalk framför altaret stod kistan öfverhöljd
af lager- och cypresskransar, uttryck af särskilda
korporationers och orters beundran och högaktning för den store
patriotens minne. Bland blommorna och grönskan framstucko
inskrifterna på kransarnes vidfästade band: „Finska
universitetets tacksamhet för ädla läror“; „Lefvande i stora minnen
äro de, som dött, ej dödeu; „Andens ljus störes ej af döden“;
o. s. v.
Sedan en koral af J. S. Bach, med ord af Runeberg,
utförts af en kör af damer och herrar, förrättade professor
H. Råbergh jordfästningen, efter att hafva hållit ett enkelt
och varmt religiöst uppbyggelsetal. Sedan derpå en härlig
sång af L. Spohr med soloqvartett och kör blifvit afsjungen
från orgelläktaren, egnade J. V. Snellman den bortgångne
nedanstående ädla och gripande minnesord:
„Lifvet är en dröm**! har den store spanske skalden sagt oss. Och
Gamla Testamentets vise konung säger: „Allt är fafänglighet! Allt är intet
annat än fafänglighet**!
• • ^
Ja, i sanning! Afven för den, som står 1 ifslängdens yttersta gräns nära,
synes den så kort, denna tid, sedan han, som ett oskyldigt barn, stod vid
en älskad moders knä, medan han nu redan stär, en bräcklig gubbe, med
hvitnad hjessa. Och alla sträfvanden och irringar och fröjder och sorger,
som fyllt den mellanliggande banan, så skilda från hvarandra af långa år,
de synas nu vid en återblick, skymta fram så nära till hvarandra, såsom
gestalterna i en dröm, likasom dessa endast skenbart genomlöpande en lång
tidrymd. Och dessa gestalter, de hafva ju alla förgåtts! De lefva ju blott
likasom drömmens i individens fantasi. När äfven han betalar sitt lifs skuld
åt förgängelsen, så vet ju ingen mera, hvad de varit, eller att de funnits till.
Men till menniskans tröst finnes det utöfver detta individens
förgängliga drömlif äfven på jorden något, menskligt att tala, evigt varande, som
har sin rot i ännu icke räknade årtusendens natt, och som skall bära frukt
äfven i en framtid af ännu mindre räknade årtusenden.
Under de vexlande, förgående företeelserna i naturens lif består den
förnuftiga naturordningen, och med den naturens harmoni och skönhet, så
mäktigt inverkande på menniskoanden.
321 XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
