Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smicker vore honom ovärdigt. De göra det icke. Hans lifsgeming
är storartad nog för att tåla vid detta afdrag.
Ingen har betviflat hans stora poetiska begåfning. Kännaren möter i
hans skaldestycken öfver allt de djupsinniga tankarna, den höga ädla
stämningen, ja äfven den originela, skönt anlagda bilden. Men de sakna
öfver-hufvud den sista fulländande handen och dermed den klara, sköna form,
som skulle gjort dem till en upplyftande läsning för ett helt folk. Detta
var en sann olycka, men den var ohjeplig. Han, den så högt begåfvade,
den så klarseende, han misstog sig på vilkoren för den poetiska
produktionen. Han fordrade, att skaldestycket skulle ur inspirationens smältugn framgå
fullfärdigt, fulländadt. Han kände dock, att alla tiders största skalder i
månader, ja i år egnat kärleksfull omvårdnad och arbete åt formens
fullän-dande. Men Cygnaeus gjorde härtill intet eller nära nog intet. Medelmåttan
skall aldrig begå detta misstag. Det kunde vara endast snillet förbehållet.
— Det var, såsom skulle den drömverld, han sköt ifrån sig och ur hvilken
dock konstnären måste taga det material, han gestaltar, här hafva funnit ett
tillfölle att hämnas det lidna föraktet.
Jag borde kanske tillägga något om Cygnnd eget enskilda lif. Men
säkert vet ingen något derom. Efter nära 60 års bekantskap och en
vänskap, som icke en enda dag varit störd, är detta lif äfven för mig en
hemlighet. Han älskade icke att tala derom. Han visste, att äfven hans eget
enskilda lif tillhörde den förgängliga drömverld, med hvilken han icke ville
hafva något att skafta. Blott sällan nedlät han sig att tala om någon annans,
och det skedde då af en hjertegodhet, som besegrade hans motvilja. Men
alla, som hade lyckan närma sig honom, känna, att han var den
finkänsligaste, ytterst humane i allt sitt väsende, och i vänumgänget outtömligt rik
på snillrika slagord. Umgänget med honom var derför alltid en
veder-qvickelse.
Men jag bör sluta. Jag är också vid slutet. Men detta är
smärtsamt, mycket smärtsamt!
Om någon, hade väl han förtjenat att få gå döden till möte med
öppet öga, under full sans med den manliga undergifvenhetens mod. Men
detta var honom fömekadt. Den hårda sjukdom, som förde honom i
graf-ven, utsög efterhand såväl själens som kroppens krafter. Han låg de sista
veckorna i jemn dvala, ur hvilken han väl jemförelsevis lätt återväcktes;
men om då äfven erinran återkom, är osäkert. Synbarligen var han trött
in i döden.
• •
Ogat förblef slutet, snillet skulle icke mera blicka der fram.
Han har nu kämpat ut!
På vår ringa häfds blad skall hans namn troget bevaras. Och sent
skall också hans minne dö ut i tusendetal landsmäns hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
