Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttersta värna. Liksom för att lugna sitt samvetes invändningar,
som förebrådde honom att åtfölja den reträtt, hvaraf han
bortrycktes från sitt älskade hem och det kära, deraf inneslöts,
rekapitulerar han redan vid återtågets början i Haukivuori sin
militäriska pligtkänslas alla argumenter; och sättet, hvarpå sjelfva
uppbrottet för sig gick, ökar ännu mera bebofvet af en sådan
rekapitulation. Samma känsla äfvensom farhågan att för
olägenheter blottställa de sina ålägga honom att sjelf efterlefva de råd,
han gifvit sin maka, att icke låta någonting rörande politiska och
krigsförhållanden inflyta i sina bref. Vid flera tillfällen derefter
blir nödvändigheten af denna återhållsamhet för honom pinsam:
munnen skulle så gerna vilja tala äfven om dessa förhållanden,
hvaraf hjertat stundom är så fullt, som detta hjertas allt
öfver-vägande ständiga innehåll — kärleken till de sina — någonsin
vill medgifva. Duncker öfvervinner dock åter med hela sin
mannakraft sin meddelningslust och afbryter tvärt de redan
på-begynta reflexionerna. A ena sidan ger denna hans resignation
åt oss efterlefvande anledning till stor afsaknad. Det vore jn
af högsta intresse att förnimma, huru han, som så hedervärdt
handlade, bedömde sina egna och andras handlingar. Men denne
för all uppoffring så redobogne karakter skulle ju åt detta håll
visa sig bristfällig, ifall han hade talat, då han ansåg sig böra
tiga. Vi skola framdeles visa, att den största olycka, som
träffade Duncker under hela hans lif, vållades deraf, att andra ej
förmådde efterlefva samma maxim. Duncker hade dock icke
varit den finne, han var, ifall han ej känt konsten att tiga
åtminstone lika grundligt, som nutidens tinnar stundom konsten att
icke göra det.
När Duncker från Limingo afsändt sitt senare bref, stod
han utan att dertill ana vid vändpunkten mellan en
bedröfvel-8t’iis tid och den gladaste, ehuru korta perioden af sitt
krigs-mannalif. Innan vi meddela hans egen raska målning deraf, vilja
vi dock ur Savolaks-brigadens yttre krigshistoria hopsamla några
spridda kommentaricr till den teckning af hans inre, hvilken han
sjelf redan gifvit läsaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
