Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid, så muntert lynne visade sig sannolikt Malin bland
karelarenc ganska sällan, ehuru jag dock hört äfven motsatsen
påstås af personer, som bordt vara väl underrättade. Det vissa
är dock, att äfven hos honom, liksom hos Duncker, karakterens
grunddrag vida mer hade sin riktning åt melankolin än
lustigheten, ehuru en sådan själs beskaffenhet ingalunda utesluter
möjliga utbrott af rolighet då och då. Af personnager, ej dugande
till något annat än rolighets-ministrar, sättes likväl intet folk
och allra minst det, som diktat Kalevala, i våldsam rörelse.
Malm imponerade på karelarene genom egenskaper, hvilka ställde
honom nära folket och motsvarade dess föreställningar om ett
manligt ideal. Ilan egde fullkomligt i sitt våld det första och
högsta kommunikationsmedlet menniskor emellan: språket; ty
bar. talade sitt modersmål fullt lika väl, kanske bättre än
svenska; behöfde ej söka reda sig bland «less egenheter såsom bland
besvärliga främlingar, utan behandlade alla dess idiotismer och
äfven dess energiska ordspråk liksom vänner från barndomen.
Ett sådant herrskarevälde öfver det talade språket
rekommenderar i Nurmis ej mindre än i Paris: man är och förblir
främling i hvarje land, för hvars språk man visar sig främmande.
Hvad som för öfrigt gaf Malm makt öfver karelarenes sinnen,
voro samma omständigheter, hvilka gåfvo nerv åt hans
okufve-liga mod och åt hans ihärdighet att hålla ut med de
våldsammaste strapatser: en koncentrerad, atletisk kroppsbyggnad,
livars jättestyrka fullt motsvarade utanskriftens löften. Malm
var en komplett man i enlighet med naturmenniskans
uppfattning af en sådan i dess fullkomlighet: ett hälleberg, om hvars
fasthet och kraft intet tvifvel kunde uppstå. Äfven häftigheten
i det till sin natur så lugna och stationära hällebergets rörelse,
när det af naturmakter försättes i rullning nedåt, kompletterade
bildens sanning och gjorde den mera jemnfotad, än sådana
pläga vara.
Detta försök att närmare karakterisera Dunckers
utmärk-taste vapenbroder, hvilken städse nämnts och skall nämnas med
ära, när helst talet faller på Duncker sjelf, torde svårligen
behöfva någon ursäkt. Det liar af en sådan desto mindre behof,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
