Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ende bland våra landsmän, hvilken. genom att upphöjas på ett
par throner och att åter vräkas ned derifrån, kom i tillfälle att
grundligt och faktiskt lägga för öppen dag finnarnes
olämplig-het för regenivärfvet. Carl VIII anställde nämligen en räfst,
hvilken till sina verkningar hotade att blifva lika ledsam för
kyrkan som den var det till sin form. Ty denna förutsatte
såsom gifvet, att kyrkan och dess män genom begagnande af
olagliga medel åtkommit testamenten och mera dylikt, hviika borde
förklaras ogiltiga. Stormen gick väl ännu den gången öfver
utan att särdeles nedböja någon annans hufvud än den profane
rättarens af de fromma bedrägerierna eget. Men ett sekel hann
ej derefter förgå, innan ovädret återkom med den oerhördaste
våldsamhet och den verkan, att rätt och orätt sammanföstes i
en så kaotisk massa, att den med intet namn kan betecknas
och ganska sällan stöter på något motstycke under hviika
om-hvälfningar som helst. Väl äro ej plundringar och rån
synnerligen ovanliga hvarken i stort eller i smått. Men detta länge
fortsatta gyckelspel, hvarunder mau med högtidligaste min i
verlden håller legalitetens, de kungliga prerogativornas, de
religiösa intressenas mask framför handlingar, hvilkas verkliga
fysionomi uttrycka ingenting annat än missaktning af andras rätt och
obändigaste roflystnad, företer en så vidrig anblick, att man med
mera försonad känsla skulle åse utöfningen af Rinaldo
Rinaldi-nis och andra ädla röfvares handtverk. Hur lifligt man än må
erinra sig regeln, att de stora redskapen i historiens hand ej
få mätas efter samma måttstock, som är den enda passande för
hvardagsmenniskans lumpna förseelser, tror jag det åtminstone
för en linne vara rent af omöjligt ätt utan vemod, blandadt med
förakt, följa här med Gustaf Wasas plundringsbragder på den
katolska kyrkans ruiner, hvilken han, den gången i förbund
med adeln, störtat och spolierar. Med Carl XI:s reduktion har
Gustaf Wasas gemensam karakteren af skoningslösaste våld, i
laglighetens sken begånget. Men oaktadt sin omensklighet
tappar den förre sällan ur sin jernhårda hand ledtråden af
konse-qvens och förlorar endast undantagsvis det en gång föresatta
målet ur sigte. Och alltigenom bibehåller den sin imponerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
