Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast situationens tillfälliga verk. Han vill lierrska i det land,
der lian föddes, om också i den nimbus, hans roll såsom
konunga-beskyddare gaf honom; och det kan verkligen sättas i fråga,
huruvida hans konungskhet skulle bestått äfven det profvet att
hafva en verklig kung af sitt eget gry, t. ex. en Carl IX till
herre i stället för en Erik XIV, en Johan III, en Sigismund.
Men just denna sjelftillräcklighet, som ej låter något tvifvel hos
honom uppstå, att, hvad han gör, ej vore rätt gjordt; som
utesluter hvarje möjlighet af samvetsförebråelser för begångna
misstag och som gifver lians hjeltekarakter dess helgjutna
stålfasthet: den var för Finland vådlig och skulle blifvit det än mer,
ifall hans makt ej hade fallit med honom sjelf i det ögonblick,
den var drifven till sin spets. I och för folkupprorets skull
var halfva Finland ödelagdt, utan att Flemii.g kunde annat se,
än att, hvad som bordt ske, hade skett. En strid på lif och
död med hertig Carl skulle sannolikt gjort slnt på den ännu
icke föritörda återstoden af vårt land. Och Flemings seger,
lika väl som hans nederlag i en sådan kamp måste blifva
outsägligt olycksbringande. Ty Flemings maka, Ebba Stenbock hade
rätt deri: han var ej den man, som lät rycka sig i skägget, så
länge lifspusten satt qvar i honom. Det var således afgjordt en
lycka för Finland och sannolikt äfven för honom sjelf, att han
obesegrad fick gå bort från lifvets heta strid, som så föga hade
unnat den starke kämpen ro, och från den hårdaste, som nu
väntade lionom, då aftonens skuggor redan tätnade kring hans
högtburna hufvud.
Har han stridt förgäfves? Det kunde så tyckas. Hans
stoft hann ju knappt kallna, inuau ej blott hans egen makt,
utan äfven den makt, hvars starkaste stöd han hade varit, låg
ohjelpligen kullstjelpt. Kraften, som bodde i hans själ, hade
dock varit stor nog att framkalla andra krafter äfven der, man
minst kunde vänta det. Eller kan väl någon föreställa sig, att
den styrka, som bröt fram i eld och lågor under klubbekriget,
icke fostrades af samma hjeltesjäl, mot hvilken de vulkaniska
utbrotten gjorde uppror? Och ännu, sedan detta lif i snart trenne
sekel legat jordadt, liar det ej förlorat sin trollmakt att fängsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
